Vi har lägenheten full med trevligt besök och jag har fått vara ute hela dagen. Bättre kan det inte bli. Men jag sover för lite, äter för mycket godis och är sjukt sugen på att träna. Det är svårt att passa in mellan utflykter, lek och matlagning, men just den här helgen är inte träningen viktigast. Vi suger ut varje minut av besökstiden för det dröjer flera månader innan vi ses igen. De kära bor alldeles för långt bort.

Dagens mellanmål gjorde sig bra både på bild och i magen. Men jag klarade inte av att hålla mig från brödet, inte helt. Ett steg i taget.

Det blev ett premiärvarv runt hela sjön i kväll. Lite ont i löparknäet men inte så mycket att jag känner mig orolig. För första gången i år fick jag lite vårkänslor. I år har det varit en lång och kall period mellan vinter och vår. Nu exploderar allt. Skirt grönt på träden, första nyklippt-gräsmatta-doften och första löparturen utan mössa och vantar. Jag försöker njuta fast det går så fort.

Och så är det äntligen långhelg. Hur bra som helst.

Vi får långväga besök till helgen och jag har dragit ned ordentligt på mina krav på ordningen härhemma. Jag förstår egentligen inte riktigt mitt behov att städa inför besök. Och nu pratar jag inte bara om att dammsuga. Jag pratar om att städa. Plocka undan och rensa. Lite grann tror jag det beror på att jag vill ta emot besök i ett hem som ser ut som jag vill att det ska se ut. Alltså utan högar med böcker och tidningar på alla tänkbara avlastningytor, tvätt på tork i vardagsrummet och över garderobsdörrarna och hela säsongens skobehov i och utanför skohyllan. Städningen gör jag mest för min egen skull. Och lite för gästernas, för det kan ju vara trevligt att ha någonstans att ställa sina saker när man kommer och ska hälsa på några dagar.

Hur som helst så finns varken tid eller ork till någon större städinsats den här gången. Jobbet suger energi men jag får mycket gjort. Det blir snart bättre.

En fin dag hos mor och far och syster yster på besök. Blåst och glada katter och en lika glad husse och matte.

Sedan ett tråkigt besked. På behörigt avstånd men tillräckligt nära för att det ska stockas i halsen. Man kan inte bara dö när man är vältränad och mitt i livet och har små barn och precis har tagit sig igenom en massa elände och börjar kunna se framåt igen. Man gör bara inte det. Det finns inga ord för sådant.

Så i kväll kramas vi lite extra mycket och struntar i disken och alla måsten vi sätter upp bara för oss själva. Ta hand om det som är viktigt.

I morgon. Havsluft i ansiktet och strand under sulorna. Även om hela min stad ligger vid havet så är hemmastranden hos mamma och pappa något speciellt.

I dag var det uppstigning halv sju av ingen speciell anledning alls. Så tidigt vaknar vi inte ens på vardagarna, utan då är det två skuggor som släpar sig upp kvart över sju efter att ha snoozat i minst en halvtimme. I morse låg både jag och M klarvakna och tittade på varandra och undrade vad som hände. Så vi har hunnit en massa bra måste-saker i dag. Som att tvätta sex maskiner och städa hallen och plocka ned julgardinerna (inte så juliga, men ändå – det är ju maj) och laga mat två gånger men disken står kvar och väntar på mig. Ingen träning, men det kanske hinns med i morgon. Träningsvärken modell värre har inte släppt i min bakdel ännu så jag har ingen brådska med det.

Nu lite mer hemmapyssel. Det är lika bra att passa på när man har farten uppe.